Jag har lite tankar och funderingar kring det som har hänt under de senaste dagarna kring pastor Ulfs och Birgittas val att konvertera till katoliker. Det har rört upp många olika känslor och tankar och frågeställningar hos många men även hos mig.
Det är inte så att jag är upprörd över deras beslut att bli katoliker. Det förstår jag har sprungit ur en övertygelse och längtan efter något djupare i deras liv. Och det beundrar jag hos dem, att de följer sin övertygelse oavsett vad det kostar.
Det kommer säkert att bli många frågetecken kring detta och kanske splittring på sina håll men kanske ännu mer sammanhållning kring den lutherska läran. Jag tror inte att Sverige kommer att bli katolskt igen pga att Ulf Ekman blir katolik. Men visst, det kommer att röra upp bland kristenheten, inte bara i Sverige utan runt om i världen, eftersom han har varit, och är, en så stor andlig, kristen ledare världen över. Men det är inte en enkel fråga. Jag längtar också efter enhet och en djupare relation, inte bara med andra kristna i andra sammanhang utan även med kristna i mitt eget sammanhang, för jag ser även splittring där. Människor som inte vill följa Gud men ändå kallar sig för kristna och människor som är djupt överlåtna, både till Gud och till andra människor. Jag känner mig också splittrad och har en djup sorg och smärta inom mig över detta.
Vi kommer aldrig att vinna den här världen för Jesus så länge vi kristna strider emot varann och, värst av allt, VILL skada varandra inom kristenheten, till och med inom samma lokala församling. Det skadar till syvende och sist endast de människor som inte är kristna för de tycker bara att vi är hycklare som inte lever som vi lär och då förkastar de även budskapet om frälsning och Jesus som kan ge dem evigt liv. För de ser inte Guds kärlek mellan oss kristna.
Vi kristna ska ju enligt Bibeln ge våra liv för varandra, precis som Jesus har givit sina liv för oss.
1 Joh 3:16. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder (och systrar).
Nej, på ett sätt så håller jag med pastor Ulf. Tillbaka till de andliga rötterna behöver vi komma, tillbaka till den urkristna församlingen och hur den levde som just kristen församling. Till det äkta och levande och till det som gav god och bestående frukt. Går det att komma dit? Jag hoppas det!
http://ws.livetsord.se/bocker/bocker-av-ulf-ekman/andliga-rotter.html
Boken "Andliga rötter" är en bok som jag kommer att studera och läsa den närmaste tiden men även boken "att följa Jesus", även den skriven av Ulf Ekman.
http://ws.livetsord.se/bocker/bocker-av-ulf-ekman/att-folja-jesus.html
Boken "Urgamla stigar" är också en bok som ligger näst på tur.
http://ws.livetsord.se/bocker/bocker-av-ulf-ekman/urgamla-stigar.html
Men jag saknar också andliga fäder och mödrar i mitt liv. Som finns där och som ställer upp och hjälper till om det behövs. Och som ger sitt liv för andra människor, på olika sätt.
I den första församlingen så köpte man och sålde av sina egendomar och gav pengarna till församlingen som sedan delade ut till de behövande i församlingen. Men det är klart att man kan ge till de behövande utanför församlingen. Men hur ska världen förstå att vi älskar varandra om vi inte ens bryr oss om de fattiga och de som har olika behov i församlingen, våra systrar och bröder. Nu handlar det inte bara om ekonomi och pengar utan om alla delar av livet.
I den första församlingen så träffades man varje dag i hemmen och lovade och prisade Gud. Jag antar att man jobbade även på den tiden, precis som idag. Vart har det tagit vägen? Gemenskapen är enormt viktig om man vill bevara enheten bland de kristna. Och inte bara enheten med varandra utan även i gemenskapen med Gud, både i det personliga livet men också i gemenskapen med sina trossyskon i den kyrka man tillhör men även i det större perspektivet, med alla trossyskon som man känner en samhörighet med.
En kärleksfull och varm gemenskap kan bota många problem och brister, även idag. Jag saknar det. Och man delade även nattvarden i hemmen. Vad är det som hindrar att vi gör det idag?
Jag är dock inte på den punkten att jag har funderingar över att bli katolik. Jag blev frälst in i den pingstkarismatiska kyrkan, till Livets Ord, och där vill jag nog fortsätta mitt liv, i den kyrkotraditionen. Om inte Gud säger något annat, förstås. Jag vill gå dit Lammet går och dit han leder mig i mitt liv. Jag vill ha en djupare förståelse och kärlek till Gud och till min frälsare och Herre, Jesus Kristus, och till det pris han har betalat för att mitt namn skulle bli skrivet i Livets Bok. Det är min innersta längtan och bönen från mitt hjärtas djup.
Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Ps 42: 8
Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? Ps 42:2-3
För att hitta sig själv och sin egen identitet som kristen så tror jag att det är viktigt att gå tillbaka till rötterna och till den urkristna kyrkan och dess liv med Gud.
Jag har känt mig väldigt vilsen i mig själv och vem jag är som person och kristen men jag tror att enda sättet att hitta sin egen identitet är att gå tillbaka till rötterna av vad kyrkan verkligen var tänkt att vara och söka sig tillbaka dit. Då kan Gud också göra ett djupt och bestående verk i ens liv. Det är dit jag vill komma i mitt kristna liv och i min vandring med Honom som har givit mig det enda som är värt att leva för; nämligen Jesus Kristus.
